En betraktelse i november…

”Om det skulle barka åt skogen, som många av prognoserna säger”, hör jag programledaren i det klassiska musikprogrammet på radio säga: ”Om vi i själva verket går under snabbare än vi tror. Hur låter det då?”. Hon introducerar den nyskrivna musikstycket Endings av kompositören Tebogo Monnakgotla. Musiken avslutar ett inslag om nyskriven konstmusik med natur och klimat som tema. Kompositören Jonathan Dove har rest till Arktis för att uppleva de smältande isarna och gjort symfoni av det. The Gothenburg Combo framför gitarrmusik som berättar om korallreven.

Jag förnimmer något nytt. Kulturen har tagit sig an det som hittills bara forskare och aktivister talat om. Kanske leder det till mer klarspråk. Eller åtminstone nya perspektiv på vår belägenhet. Vad sa hon, programledaren… ”Om vi i själva verket går under snabbare än vi tror…”. Allt oftare hör jag kulturpersoner tala på ett sätt som om det fanns en konsensus kring en säkert förestående apokalyps.

Moderna Muséets nya utställning heter ”Med framtiden bakom oss”. I ett kultursamtal på radio hör jag att det i skönlitterärt skrivande nu är hetare att placera fiktiva berättelser i historien än i framtiden, eftersom ”framtiden är förbrukad”.

Kontrasten blir allt skarpare mellan det kulturen förmedlar om framtiden, och de politiska utsagorna om en framtid som i stora drag liknar nuet, om än kantad av utmaningar, vilkas bemästrande rättfärdigar den ena eller den andra politiken.

Inom politiken dominerar optimismen. Ju längre in i framtiden vi tittar desto större optimism. Exempelvis beräknas vi i mitten av detta sekel inte bara nå nollutsläpp av klimatgaser utan till och med negativa utsläpp. Detta trots att våra verkliga utsläpp stadigt ökat sedan basåret 1990 och ingen egentlig kursomläggning ännu är i sikte.

”Vi måste börja förbereda oss på att vår civilisation kommer att gå under”, menar klimatexperten och författaren Roy Scranton. Kommentarerna kring hans nya bok ”We’re doomed. Now what” rasslade till i mitt facebookflöde. En lång engagerad debatt uppstod. Ska vi bara ge upp nu, leva upp de sista resurserna och strunta i morgondagen? Nej, menade andra. Nu behöver vi verkligen kavla upp ärmarna, det är det författaren menar. Men att prata om att det är kört är demoraliserande, menade vissa. Ja, menade andra, men klimatförändringarna är redan i full gång och följer ett exponentiellt förlopp. Inom tio år kan planeten redan vara obeboelig. Men det kan gå om vi anstränger oss till vårt yttersta, menade någon, det viktiga är att inte sprida budskap som får folk att ge upp.

Konversationen blir komplicerad. Dels handlar diskussionen om huruvida det är kört eller inte. Dels, hur vi bör förhålla oss om det nu är så att det är kört. Det är viktigt att hålla isär dem. Men också till stor hjälp att titta lite närmare på vad ”kört” betyder.

David Jonstad, författare till boken Kollaps, berättar att människor ofta frågar honom ”När kommer kollapsen?”. Folk tror att kollapsen är en engångshändelse, en plötslig punkt då allt slocknar. Men det är mer adekvat att föreställa sig kollapsen som en utdragen process bestående av många sammanhängande komplexa händelseförlopp där värden ständigt går förlorade, men där det också alltid finns värden kvar att rädda, skydda och försvara.

”Det behövs en rejäl kris, sen kommer folk att vakna upp”, var ett vanligt uttalande i de workshops om hållbar utveckling som jag höll på 90- och 00-talen. Samma sorts förenkling. En händelse, och
sedan ska det vända. Men det behövs varken fler eller djupare kriser för att vi ska vakna upp. Signalerna finns där. Kunskapen finns. Larmet har gått. Det är något annat som behövs: Övning i att att känslomässigt härbärgera den växande smärtan. Övning i att hämta kraft och mening ur gemenskap med allt levande och kärleken till livet. Modet att leva vår kunskap. Modet att säga som det är.

Det är slående att det som river upp mest känslor i diskussionen efter Scrantons bok är inte huruvida Scranton har rätt eller inte (nog så skrämmande). Det är huruvida det är bra att högt säga att ”det är kört” eller ”det är för sent” eftersom utsagan kan få människor att ge upp och därmed bli självuppfyllande.

Med lite mer nyanserade glasögon finns det mycket (men inte allt!) som både är kört och för sent. Arter har utrotats och går inte att få tillbaka. Desto viktigare då att arbeta aktivt för att skydda livsmiljöerna för de återstående! Stora klimatutsläpp har redan gjorts och kommer att påverka vårt klimat. Så en viss klimatförändring är oundviklig. Desto viktigare då att se till att det inte blir mer!

Det finns ett grundläggande tankefel i vår kultur, nämligen att vi behöver känna oss hoppfulla för att kunna agera konstruktivt, dvs att vi behöver tro att en förändring är möjlig för att kunna ta tag i den. Denna föreställning leder till självcensur och paralys: Vi vågar inte tala klarspråk om vår situation för att vi är rädda att orsaka panik eller uppgivenhet och i båda fall uteblivna åtgärder. Den onda cirkeln sluts genom att självcensuren i sig också leder till uteblivna åtgärder.

Arbetet med Aktivt Hopp handlar om att låsa upp den här knuten och hitta nyckeln till mer adekvat respons: Fördjupad kontakt, återkoppling till livsflödet genom att hedra smärta, synvändor och aktivt val, medkänsla, gemenskap och en mångfald av sätt att förverkliga de nya insikterna på, är några av frukterna av det arbetet.

av Hillevi Helmfrid, november 2018

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s